Innehållsförteckning:
Lågbrannskroppar definieras av när temperaturen vid vilken lerkroppen mognar, allmänt anses vara mellan kottarna 09 och 02 (1700 och 2000 grader F eller 927 och 1093 grader C). Lågfärgade leror tenderar att ha god bearbetningsförmåga och kommer vanligtvis inte att krympa, varpa eller sjunka överdrivet. De är emellertid mjukare vilket innebär att de är mindre hållbara och kommer att absorbera vätskor.
Lågeldiga leror är indelade i två typer beroende på färg efter bränning. Mörkfärgade kroppar (oftast röda) och de vita och lila kropparna.
Röda eller mörka lergodslappar
Mörkare lerkroppar av lergods kan variera från en orange-röd till en mörkbrun, med röd är det vanligaste. Deras färg härrör från de järnbärande lerorna som använde sina lerkroppar. Järnet som redan finns i lerkroppen fungerar som ett flytande (smältande) medel, som mognar leran vid relativt låga temperaturer. Keramiska leror smälter vid så låga temperaturer att de sällan blir helt förglasade. På grund av detta fortsätter det avfyrade materialet att absorbera vätskor. Av denna anledning är funktionella varor nästan alltid glaserade. Lämpliga, icke-toxiska glasurer måste väljas, emellertid eftersom vissa glasyr också är lättabsorberande vid detta temperaturintervall.
Vit- eller buff-lergods-leksaker
På grund av ett ökat intresse för avfyrning med låg temperatur har nya sorter av lamellkroppar utvecklats. Dessa lerkroppar har också fått etiketten ”lergods” på grund av att de mognar i lergodens temperaturområde.
Idén om lågfyrande vit lerokroppar började faktiskt längre tillbaka till Europa, när keramikfabrikerna började försöka duplicera porslinsvaror som hade blivit tillgängliga från östra Asien. Dessa lerkroppar krävde stora mängder flussmedel för att sänka smälttemperaturen för de relativt rena blandningarna av kaolin och kullera. De vita kropparna i dag består fortfarande av ungefär hälften av lera och halvt tillsatt flytande medel, såsom talk.